Det är så otroligt jobbigt hur "beroende" jag är att sova med Pontus! När jag sover med honom så känns allt bra. Jag känner mej liksom lugn och trygg och kan somna hur lätt som helst bara han är i samma säng eller rum som mej. Men när vi inte är med varandra och det är dax för mej att sova så går det verkligen inte! Hur mycket jag än försöker så går det inte, jag har provat allt! Lägga mej ner och sova normalt, somna till en film, lyssna på musik, ha en bild på Pontus uppe på datorn, sova med 2 kuddar, dricka ett glas vatten innan jag går och lägger mej... INGET FUNKAR! Hur mycket jag än vrider och vänder på mej så kan jag inte somna! Jag är ju hur trött som helst men det funkar ändå inte.. Och om jag somnar så kan jag ha turen att sova ut tills jag vaknar och är "pigg" men oftast så vaknar jag inom 3 timmar efter jag har somnat helt utan anledning och kan inte somna om sen igen förns typ klockan 6-8 på morgonen.

Jag har haft sömn problem förut och fick sömntabletter men jag kan ju inte ta det nu eftersom jag är gravid+ att det bara finns en kvar..

Det är konstigt hur det kan vara så här. När jag och Pontus ska sova så behöver han inte ens nudda mej för att jag ska kunna somna, han kan liksom hålla om mej, hålla i min hand, ha sin hand på min arm, snudda hans fötter mot mina. Han behöver inte ens vara i sängen för jag somnar bara av att veta att han finns där om jag skulle behöva honom, för att jag vet att om jag vaknar mitt i natten eller på morgonen så finns han där vid mej och kan hålla om mej om jag haft en dålig dröm eller om jag bara vill att han ska hålla om mej. Att vakna med honom bredvid mej på morgonen är det bästa som finns, bokstavligen!

När han är hos sej och jag hos mej så kan jag inte sova, men när vi är med varandra och han inte är i sängen med mej så kan jag det.

Det är ju sjukt hur det kan bli så bara för att hjärnan/härtat/kroppen vet om att han verkligen inte finns där.